Grannen under

På våningen under dessa två kartritare bor en plåtslagare. Han har två pigga ögon som inte kan motstå, eller hjälpa, att se allt som har med plåt att göra. Fönsterbläck, stuprännor och täckplåt överallt där det glimmar av svart på hustak fastnar hans blick. Det är inte så konstigt förstås, det är hans profession, men ibland önskar han att plåten skulle försvinna. Den är i all sin torra, svarta, strävhet påfrestande att hela tiden bli uppmärksammad på. Som om den ropade till honom, ett brummande han inte kan lösgöra sig från.

Han har jobbat många år på Norin och Hedlund, även om det var länge sedan nu. Han ser inte ut som en plåtslagare. Händerna är små och fina, med vad man kanske skulle kalla för pianofingrar. Kroppen är inte lång och muskulös utan snarare spenslig med litet runt kalt huvud. Man kunde tro att han jobbat på kontor hela livet, eller var akademiker och suttit skyddad från sol, vind och regn i ett anonymt rum på ett universitet. Han såg ut som en person som gömt sig från alla dagarna i livet, inte blivit sedd, varit frånvarande.

Två tak

Takarbeten upptar hans tankevärld. Hur de är utförda, bockningen, typ av material och färgval. Det är ett på gående samtal han har med sig själv och det kommer aldrig att upphöra för ens hans upphör. Av den anledningen sitter han ofta ute på den parkbänk som står snällt utanför porten till tjugotrean. Från den bänken kan han se rätt långt och har uppsikt över två tak som avslöjar sig en till vänster och en till höger. Det är förvillande lika tak, husen är i samma still som tjugotrean fast i tegel i stället för sprutbetong. I övrigt ser en lekman knappast någon skillnad.Men för plåtslagaren är det två helt olika hus. De har sina personliga egenheter och uppför sig på olika sätt.